Såhär är det

Idag är det snart sju månader sedan jag blev sjukskriven. Jag har suttit och kollat igenom bloggen på tiden som har gått och det gör mig väldigt glad. En stor förbättring har skett på de här sju månaderna och jag hoppas bara att det håller i sig nu och fortsätter gå åt rätt håll. Dessvärre har jag de senaste veckorna blivit sämre men jag tror att det bara är en lite dal bland alla kullar.

Oavsett vad jag har gjort eller skrivit under den här tiden som sjukskriven (tro mig, INGEN vill vara sjukskriven såhär länge, det tar kol på en!!) så har det inte gått en dag utan att jag har haft ont i ryggen men vissa saker har jag helt enkelt bara tagit mig i genom för att jag vill "fortsätta att leva" (låter töntigt att säga så men så det känns) och inte bara ligga hemma i sängen och i soffan för att jag har har ont. Något måste man göra för att glömma smärtan. Jag vet att många i min situation gör precis samma sak, biter ihop för att få behålla vänner och någon typ av socialt liv och det är förståligt och annars skulle man seriöst bli helt tokig och så otroligt deppig (de deppiga perioderna önskar jag ingen!!) för det blir man om man alltid går och har ont och tänker på saker man borde kunna göra och inte kan göra längre. Så nu under min tid på Nacka Ryggcentrum har jag förstått hur svårt det kan vara för folk i ens omgivning att förstå det här med att ha ont i ryggen, det är ett ont som inte syns och för många är det då svårt att faktiskt förstå hur ont man har. Hur ska man kunna bevisa något sånt? Däremot tror jag att jag har varit ganska bra på att gömma det, speciellt för mina vänner. Det kan inte vara roligt att hela tiden höra hur ont jag. Nu har jag haft konstant ont i ca sju månader och visst, det har blivit en stor förättring jämfört med de första månaderna då jag knappt kunde röra mig men jag tror att det är en bit kvar. Ja, något jag bara ville klargöra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback